Nils Hallsteinsson ble født 1300 , Egge, Steinkjær, Nord-Trøndelag, Nprway; døde 1350, Mjälle, Frösön, Jämtlands län, Sweden.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: Frösö, , Jämtlands län, Sweden; jordägare och riddare
Notater:
Yrke:
Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.
Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.
De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Trøndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.
Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.
Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.
Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.
(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)
Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker)
Familie/Ektefelle/partner: Kristina Halvardsdotter. Kristina ble født 1300 , Östnor, Hackås, Jämtlands län, Sweden; døde 1350, Mjälle, Frösön, Jämtlands län, Sweden. [Gruppeskjema] [Familiediagram]
Bolig: Österåsen, Fors, Ragunda, Jämtlands län, Sweden
Notater:
Olov Gravlax Nilsson i Österåsen, Fors, Z, fick till kronan år 1346 avstå andelar i laxfisket i Indalsälven för brott, som han och hans fader hade begått. Lax var en eftersökt vara, och den ymniga laxfångsten lockade folk vid omkring att köpa in sig i älven; rätten till deltagande blev föremål för ett slags aktieteckning. 1347 sålde nämnde Olav Gravlax och hans fader vad de hade kvar i Remmeforsen (Döda fallet) till fogden Nils Petersson, (JHH:I:228). 1348 gav Olav samma fogde sin lott i fisket i Strugh och fick i gengäld dennes lott i Skedforsen, båda i Indalsälven, (JHD 70). (Olof Skanke Nilsson (1330 - 1380), som bodde i Bergen, Norge, kan knappast vara en son till Nils Hallstensson, enligt norska forskare).
3.
Peder Nilsson (1.Nils1) ble født uppsk 1320 , Mjälle, Frösön, Jämtlands län, Sweden; døde etter 1360, Hov, Hackås, Jämtlands län, Sweden.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: Frösön, Jämtland, Norway; underfogde
Notater:
Yrke:
Riksråd, Sysselmann i Tunsberg, sidan Alstadhaug i Hålogaland og til sist i Ryfylke.
Karl Pedersson Skancke (3.Peder2, 1.Nils1) ble født cirka 1360 , Hov, Hackås, Jämtlands län, Sweden; døde 15 Mai 1430, Hov, Hackås, Jämtlands län, Sweden.
Andre Hendelser og Egenskaper:
Yrke: väpnare, riddare
Karl giftet seg med Radgerd Kettilsdotter cirka 1400. Radgerd ble født 1380 , Seglid, Sunne, Hackås, Jämtlands län, Sweden; døde 1445, Hov, Hackås, Jämtlands län, Sweden. [Gruppeskjema] [Familiediagram]
13. Ingrid Jensdatter Skancke ble født cirka 1455 , Billsta, Hackås, Berg, Jämtlands län, Sweden; døde 1533, Bjärme, Hackås, Berg, Jämtlands län, Sweden.
14. Kerstin Jensdatter ble født cirka 1465 , Billsta, Hackås, Berg, Jämtlands län, Sweden; døde etter 1527, Bjärme, Näs, Jämtlands län, Sweden.
Yrke:
Riddare, Hövitsman i Hackås. Född omkring 1403 i Hov, Hackås (Z). Gift 2 ggr. Hövismannadömet över Jämtland och Härjedalen synes riddar Örjan ha erhållit av konung Karl Knutsson då denne efter kröningen den 20 november 1449 i Trondheims domkyrka på återvägen gästade sin trogne undersåte på Hov. I realiteten efterträdde han sin broder Erik, sysslomannen men med ökad myndighet och en däremot svarande titel, hövitsman. Nyttjades av kung Karl som härförare vid infall i Norge i slutet av 1452 och tidigt 1453. Blev senare medlem av av kung Karls svenska råd och var 1457 kommendant vid Stockholms slott. Under natten till den 24 februari 1457 blev han utsedd till befälhavare över Stockholms slott när Kung Karl icke fann annan utväg än att sätta sin egen person i säkerhet och lämna sin från landsidan kringrända huvudstad och som flykting seglade över till Danzig. Då kung Kristian I senare intog staden, blev herr Örjan, kanslern, doktor Ryting och andra anhängare till kung Karl tagna till fånga och misshandlade av danskarna. (Mona Grimstad - Nils Ahnlund) Som sannolikt anses att Örjan efter frigivningen en tid dolde sig på Sätuna hos hustruns förste make Peter Jönsson Schack. (Skuncke) Norden är vid denna tid i en trestatsunion med Kristoffer av Bayern som gemensam kung. Den 15 september 1445 anslår Kristoffer till sin unga 15-åriga gemål Dorotea av huset Hohenzollern som morgongåva bl.a. Jämtland. Drottning Dorotea, en politiskt begåvad, ihärdig och klok kvinna, överlever sin make. Hon äktar den danske kungen Kristian I av Oldenburg. Unionen faller nu sönder. Kampen om makten efter Kristoffer leder under 1449 till att två kungar väljs - Kristian I och Karl Knutsson Bonde. Några av landets stormän kröner på försommaren Kristian i Oslo och denne hyllas senare i Marstrand. Frostatingsbönderna i Tröndelagen beslutar däremot erbjuda Karl Knutsson kronan 17 juni. Denne drar i oktober med 500 ryttare över värmlands- gränsen till Hamar. Biskopen (Örjans brorson Karl Jensson) är där vunnen för den svenske Karl. Örjan torde ha känt till detta och Karl väljes där 28 oktober och fortsätter till Trondheim, där han krönes av Norges ärkebiskop Aslak Bolt den 20 november 1449. I domkyrkan dubbas då femton nya riddare, dåtidens högsta utmärkelse, som endast de högst förtjänta fick. Örjan Karlsson synes ha varit en av dem. Sin riddartitel blir han trogen. (Sven Schylberg)
Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464.
Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel.
Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981)
De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)
1300 - 1350 (50 år)
